Lurade döden – och vann sitt livs match

Hjärtat stannade på Clarence, 20 – tränaren räddade hans liv

UPPSALA. Sirius bandylag ställde in en träningsmatch för att utbilda spelarna i hjärt-lungräddning.
Förklaringen står mitt i omklädningsrummet.
Clarence Wahman drabbades av hjärtstopp under ett barmarkspass, men tränaren Olle Gabrielsson och Andréas Wallner hjälpte honom att lura döden.
Nu utses de till Årets hjärt-lungräddare 2016.
– Det finns ingen jag kan tacka mer i livet, säger 20-åringen.

TORSDAGEN DEN 26 MAJ 2016. Olle Gabrielsson står i Sunnerstabacken i Uppsala, där Sirius genomför ett försäsongspass. Han klockar spelarna under intervallöpningen och hajar till när en av killarna når målet.

– Jäklar vilket tryck du har i steget. Du är nästan 30 sekunder snabbare än i tisdags.

– Jo, det känns bra, svarar Clarence Wahman.

19-åringen kämpar för en plats i elitserietruppen och sparar inte på krafterna. Det går dock inte lika snabbt under den andra intervallen, och när det är dags för den tredje 700 meters-löpningen är han plötsligt sist.

Tobias Engstrand, som passerar Clarence när de springer nedför en skogsstig, lägger märke till hans tunga andning.

– Jag förstår att det är något som inte står rätt till och när jag kollar bakåt ser jag hur han ramlar ihop. Han faller handlöst framåt, slår rakt ner i backen.

Tobias springer fram till Clarence, som ligger utslagen på Åmynningsvägen, samtidigt som han skriker för att få sina lagkamraters uppmärksamhet.

– GRABBAR! GRABBAR!

Spelarna är snart samlade runt Clarence och börjar ropa efter hjälp. När Olle Gabrielsson, som står utom synhåll vid målet, nås av larmet rusar han mot sin bil för att hämta mobiltelefonen.

– Jag vet inte vad som har hänt, men ringer efter ambulans.

Vad som exakt har hänt vet ingen där och då, men det är uppenbart att tillståndet är kritiskt för Clarence Wahman.

– CLARENCE! CLARENCE! HUR ÄR DET MED DIG? frågar Tobias som står på huk vid hans sida.

Han får inget svar. Clarence är inte kontaktbar. Ögonen är helt borta. Blod rinner ur hans mun och näsa.

Spelarna blir chockade av synen.

– Han låg med ansiktet i gruset. Det regnade lätt, så vi trodde att han halkat och ramlat, men det var inget liv i honom och det lät konstigt när han andades, säger David Thorén.

Det som skulle bli ett träningspass i mängden slutar i kaos. Några spelare orkar inte titta utan sätter sig vid vägkanten och gråter förtvivlat. Andra visar sinnesnärvaro, men blir bakbundna av okunskap.

Lagkaptenen Lars Fall försöker ta kommandot, men vet inte vad han ska göra.

– Har han brutit nacken? Har han brutit ryggen? Har han svalt tungan? Vågar vi vända på honom? VAD FAN, DET HÄR KAN INTE HÄNDA!

Clarence väser dovt, men andningen ska snart upphöra och ansiktsfärgen övergå från grå till blå. Paniken är total. Det finns en ambulanssjuksköterska i truppen men Stefan Tranblom, som han heter, är givetvis inte med på dagens träning.

– CLARENCE! CLARENCE! ÄR DU MED? undrar Fall innan han beordrar Tobias Engstrand att hämta vatten i ett av de närliggande husen.

Tobias och ytterligare ett par spelare rusar dit, men familjen som bor i huset de siktar in sig på är inte hemma. Elisabeth Ramén och sonen Svante, 3, sitter till bords i grannhuset, hos makarna Wallner, Andréas och Anna, och deras dotter Elisabeth, 2.

De väntar på livet, och inget annat än livet. Anna är höggravid och ska föda sonen Karl-Bertil dagen därpå.

– När vi tittar ut ser vi folk på grannens tomt och de ser ganska skärrade ut, berättar Andréas Wallner.

Elisabeth och Andréas avbryter middagen och springer ut till spelarna, som frågar efter vatten och filtar. Det är inte vad Clarence behöver. Det enda som kan rädda livet på honom är kunskap inom HLR, hjärt-lungräddning, och då har de kommit rätt.

Elisabeth är utbildad sjuksköterska och jobbar som områdeschef inom hemtjänsten i Uppsala kommun. Andréas är sedan många år sjöräddare och gick bara ett par veckor tidigare en repetitionsutbildning i Sjöräddningssällskapets regi.

Elisabeth följer med spelarna till Clarence och Andréas ansluter efter att ha ringt 112.

– Då ligger han där, med ansiktet rätt ner i vägen. Han är medvetslös. Borta. Vi förstår att det behövs mer än vatten. Vi vänder på honom, kollar andningen och cirkulationen. Andréas tittade på hans händer och såg att han inte tagit emot sig. Han hade fullkomligt segnat ner, berättar Elisabeth.

Ungefär samtidigt kommer Olle Gabrielsson till platsen. Sirius tränare lärde sig HLR på GIH och utbildar nu eleverna på Rosendalsgymnasiet, där han jobbar som idrottslärare.

Elisabeth placerar Clarence i stabilt sidoläge innan hon hjälper hans chockade lagkamrater.

– De var väldigt skärrade och oroliga, så som man reagerar om ens kamrat bara försvinner. De tog sig för huvudet och gick i cirklar, som chockade människor gör, berättar Elisabeth.

Andréas och Olle tar över ansvaret för Clarence och börjar med HLR.

– När jag kommer dit ser jag hur Lars Fall håller hans huvud i sina händer och Markus Kumpuoja sitter på huk vid hans sida. Det är rätt mycket blod överallt. Smuts. Grus. Alla är förstörda, i chock. Jag handlar instinktivt och Andréas har också kunskap, säger Olle.

– Jag kör hjärtkompression, Olle inblåsning. Jag var säker på vad jag skulle göra och i vilken ordning, säger Andréas.

För spelarna känns varje sekund som en evighet.

– Är ni här snart? upprepar Lars Fall, som har tagit över Andréas telefon och står i direktkontakt med ambulanspersonalen.

David Thorén springer till sin bil och hämtar astmasprej, om det kan hjälpa Clarence, innan han rusar till Dag Hammarskjölds väg för att visa var ambulanserna ska köra in.

– Varför kommer de aldrig? Jag fick panik och stannade varenda bil och person som passerade. ”Har du jobbat på sjukhus?”

Innan ambulansen anländer hinner Clarence pendla mellan liv och död flera gånger.

– Efter ett par upprepningar började han få puls och andas lite, men när vi la honom i framstupa sidoläge slutade han igen. Vi påbörjade en ny omgång, fick i gång honom efter ett tag och la honom på nytt i framstupa sidoläge. Då slutade han andas och förlorade pulsen igen, men vi fick i gång honom en tredje gång, berättar Olle.

Sekunder senare är ambulanspersonalen på plats och kan föra Clarence i ilfart till det närliggande Akademisjukhuset.

– Hur fan kommer det gå? Kommer han överleva? tänker Olle Gabrielsson.

Hans ansikte är täckt av blod, och det är inte hans.

oulesjevikerna har bortamatch i veteranserien. Det är därför Rolf Wahman, 63, står med ett bouleklot i handen i Trollbäcken. Efter dubbeln tittar han på mobiltelefonen och upptäcker att han har två missade samtal.

Rolf ringer tillbaka, men när han slår det för honom okända Uppsala-numret hamnar han hos en företagsväxel, och personen som sökt honom med en mobiltelefon svarar inte.

Ett nytt inkommande samtal ska dock berätta vem som sökt honom. I andra änden hör han Olle Gabrielsson försöka beskriva det ofattbara, att Clarence drabbats av hjärtstopp och medvetslös förts i ambulans till Akademiska sjukhuset.

Rolf ringer omgående hustrun Kerstin, 55, men hon har inte telefonen inom räckhåll.

– Jag lämnade ett meddelande att hon skulle ringa mig, men klockan gick och hon ringde inte.

När Kerstin inte hör av sig åker han till Mariatorget på Södermalm i Stockholm, parkerar bilen och stövlar in i yogalokalen där Kerstin befinner sig. Han hittar sin fru i omklädningsrummet och behöver inte säga att något allvarligt har inträffat. Det syns på hans ögon.

– Jag förstod på en gång att något utöver det vanliga hänt. All energi rann rakt igenom mig. Det var tusen tankar på kort tid. Kommer han överleva? Om inte, vad händer då? Om han överlever, vad händer då?

Makarna Wahman rusar till bilen och kör raka vägen till Akademisjukhuset. Väl framme ber de om att få se Clarence, men blir nekade.

I stället leds föräldrarna till ett väntrum.

– Vi fick beskedet att en läkare skulle komma och prata med oss. Då tänkte jag det värsta, att han gått bort, säger Kerstin.

I väntrummet sitter redan Olle Gabrielsson och tre spelare, Lars Fall, Nils Bergström och David Thorén, som åkte med Clarence i ambulansen.

Dessutom har Andreas Heeger anslutit för att stötta. Han är ungdomsledare i Sirius, har ett förflutet som ambulanssjukvårdare och vet hur han ska agera vid krissituationer.

När Clarences föräldrar gör entré har spelarna svårt att möta deras blickar. Rolf förefaller lugn på ytan, men Kerstin har brutit ihop.

– Vill ni vara själva?

– Nej, det är bra att ni är här.

När Rolf och Kerstin väl får träffa sin son är det för att identifiera honom. Det sker när Clarence rullas från akuten till intensivvårdsavdelningen.

– Att komma in till sitt barn som är medvetslöst och ligger uppkopplad till en respirator… Det är bortom all fattningsförmåga. En ung, frisk, stark och glad kille som plötsligt inte är där… Det var som att bära en korsett runt hjärtat. Det bara kramade till. Samtidigt som man måste andas så tar varje andetag emot. Det går inte att förstå, säger Kerstin.

Läkarna beslutar att Clarence ska försättas i konstgjord koma. Medan droppet med fyragradigt saltvatten och kylfilten sakta sänker hans kroppstemperatur mot 33 grader får även spelare och ledare möjligheten att gå in till Clarence.

Nils och David går mot salen, men gör plötsligt helt om.

– Jag klarar inte av det här, säger David.

Olle och Lars befinner sig dock snart vid Clarences sida.

– Jag ville se honom för att få med mig en annan bild än den när han lämnade oss i ambulansen. Det var skönt, för de hade tagit bort allt blod. Han hade skrapsår i ansiktet, men det såg ändå normalt ut, säger Lars Fall.

Han och Olle åker sedan till Andréas Wallner för att ge honom en lägesrapport och tacka för hans insats.

Samtidigt är Clarences syskon, William, 22, och Claudia, 17, på väg från hemmet i Enskede till sjukhuset i Uppsala.

Familjen Wahman checkar in på ett närliggande hotell för att ha gångavstånd till sjukhuset. Kerstin kommer på att hon måste ringa till Emma Bouw, 19. Hon heter så, Clarences flickvän.

– Vi visste att Emma fanns, men hade aldrig träffat henne, berättar mamman.

Emma sitter i sin studentlägenhet i Umeå och läser inför en tenta när telefonen ringer. Hon och Clarence gick i samma klass på gymnasiet och blev ett par tidigare i år, på Valborgsmässoafton.

– Clarence är på sjukhus. Det är därför jag ringer, inleder Kerstin.

Emma utgår från att det inte är särskilt allvarligt. Fyra dagar tidigare hade ju Clarence hälsat på henne i Umeå, och de hade haft kontakt på snapchat tidigare under dagen.

– Jag visste att han hade träning på kvällen och förväntade mig ingen kontakt.

Snart ska hon inse att hennes pojkvän kämpar för sitt liv.

– När hon förklarade läget kunde vi inte hålla tårarna borta. Gud, det var fruktansvärt. Jag satt 60 mil därifrån och kände mig så hjälplös. Hela situationen kändes overklig, säger Emma Bouw.

När Lars Fall kommer hem kastar han sig i famnen på sambon Maria. Cliff, deras ettåriga son, sover lugnt.

– Jag var stressad och i chock, men hon var väldigt lugn och sansad. Hon frågade hur jag mådde, men jag tänkte inte så mycket på mig själv. Jag tänkte på Clarence och hans föräldrar. Jag tänkte på livet, hur skört det kan vara.

När Olle når sitt hus i Nåntuna börjar han klandra sig själv.

– Varför sprang jag till bilen och inte direkt till honom? Varför tränade vi så hårt?

Hustrun Ulrika och sonen Sigge, 5, är bortresta, men dottern Ida, 2, är hemma. Sirius-tränaren kan inte sova och går fram till sin dotters säng flera gånger under natten.

Han vill kontrollera att hon andas.

Så ska man agera när någon får hjärtstopp (klicka på bilderna för instruktioner). Källa: Riksförbundet HjärtLung. 

LÖRDAGEN DEN 6 AUGUSTI 2016. Det är Clarences födelsedag och mamma Kerstin, pappa Rolf, storebror William och lillasyster Claudia har samlats på familjens lantställe på Källö-Knippla i Göteborgs skärgård.

Ja, må han leva. Clarence lurade döden och får uppleva sin 20-årsdag.

– Dagen började med presenter på sängen. Sedan tog vi ett dopp, åt middag och tårta. Det var jättekul, säger Clarence.

Han får en ny smarttelefon, en ännu inte utnyttjad golfrunda med sin far och en storhandling för att fylla kylskåpet och frysen med matvaror som CSN-pengarna sällan tillåter.

Men den bästa presenten var att han fick livet tillbaka. Han försattes i konstgjord koma samma dag som han fördes till Akademiska sjukhuset och vaknade upp tre dagar senare.

När han slog upp ögonen satt hela familjen vid sängkanten, liksom faster Ann. De visste att han var på gång. När pappan bad honom krama hans hand gjorde Clarence just det. När mamman bad honom blinka om han hörde henne gjorde han det också.

– Tårarna flödade när vi märkte att han reagerade, säger Rolf.

Clarence bär på fragmentariska minnesbilder.

– Jag var väldigt groggy. I början frågade jag vad som hänt flera gånger. Jag minns ingenting. Det var helt tomt. När mamma och pappa berättade hade jag svårt att tro på det. Varför hände det mig? Varför?

Läkarna konstaterar det uppenbara, att Clarence drabbats av hjärtstopp, men det finns ingen förklaring till varför det inträffade. För Clarence och hans anhöriga är det sekundärt.

– De allra flesta som får ett hjärtstopp dör, och nästan alla som överlever får restsymtom som hjärnskada, trötthet och minnesproblematik. Det är helt fantastiskt att han har alla vitala funktioner i behåll, säger Kerstin.

Clarence flyttas senare till Södersjukhuset i Stockholm där han får en ICD inopererad, en defibrillator som ska förhindra snabba, livshotande hjärtfrekvenser. Den 10 juni blir han utskriven och får återförenas med sin familj, återförenas med livet.

Olle Gabrielsson minns inte vad han gjorde dagen Clarence fyllde 20 år, men kvällen innan tog han emot ett sms.

Som hon beskriver fick de fira en födelsedag som var allt annan än självklar.

– Så är det ju. De allra flesta överlever inte ett hjärtstillestånd. Det är ingen där. Det är ingen som vågar. Det är ingen som kan. Olle och Andréas både vågade och kunde. Vi är tacksamma varje dag, men då, när vi höll på att fixa hans presenter, blev det en extra stark känsla. Vi skulle få fira Clarence och Olle var en av dem som gjorde att vi fick göra det. Jag skickade ett sms för att tacka honom, säger Kerstin.

Clarence känner också en obeskrivlig tacksamhet till Olle och Andréas.

– Jag uppskattade födelsedagen väldigt mycket. Att jag fick fira den var ju inte säkert.

Clarence och Olle träffas regelbundet och Andréas fick ett känsloladdat samtal för en dryg vecka sedan.

– Det var kul att höra hans röst. Jag trodde inte att han skulle klara sig så bra som han gjorde. Han såg riktigt risig ut, säger Andréas.

Efter samtalet frågade Kerstin om Clarence tackat för att han räddade hans liv.

– Ja, men att säga tack kändes så fjuttigt.

ONSDAGEN DEN 12 OKTOBER. För två år sedan var Olle Gabrielsson och Clarence Wahman lagkamrater i division 1-klubben WT Bandy, som hade ett samarbetsavtal med Sirius.

I dag sitter de i TV4:s morgonsoffa för att prata om den märkligaste dagen i bådas liv.

– Jag blir rörd när jag pratar om det. Det är så otroligt starka känslor, och det är klart att vår relation har förändrats, säger Olle.

När han och Clarence lämnar TV4-huset i Stockholm åker de raka vägen till Arlanda för att flyga till Göteborg, där Riksförbundet HjärtLung ska dela ut priset till Årets hjärt-lungräddare 2016. Pristagarna heter mycket riktigt Olle Gabrielsson och Andréas Wallner, som befinner sig på Kanarieöarna och inte kan närvara under ceremonin. De nominerades av Rolf och Kerstin Wahman.

– För oss kommer de alltid vara tidernas hjärt-lungräddare. Den tacksamhet vi känner går inte formulera, säger Kerstin.

Efter uppvaktningen återvänder Olle och Clarence till Uppsala. Sirius förbereder sig inför elitseriepremiären och spelarna behöver sin tränare.

Clarence är fortfarande en av dem. Redan efter sommaruppehållet, i augusti, var han tillbaka i träning.

– Det var helt fantastiskt att få träffa och krama honom. När något sådant händer börjar man tänka så pass mycket djupare på livet, säger Lars Fall.

Clarence har gått igenom en rad undersökningar och det finns inget fel på hans hjärta. Det slår, och det slår för bandyn.

– Jag började spela som sexåring. Bandyn har styrt livet, nästan. Det var därför jag flyttade till Uppsala, och det var därför jag stannade kvar för att läsa på universitetet, säger han.

För Olle Gabrielsson var det en självklarhet att Clarence skulle börja träna med laget igen. Det är, anser han, den bästa rehabiliteringen för både Clarence och kollektivet.

– Även om det är elitverksamhet vi håller på med får vi hjälpa honom. Han känner tillhörigheten och det är väldigt viktigt att han är med oss. Det mår alla bra av, säger Olle.

– Olle är en fantastisk person, inte vilken tränare som helst. Han fick själv avsluta sin karriär i förtid och vet vad det här innebär för Clarence, säger Rolf Wahman.

Som ytterligare ett steg i rehabiliteringen har Sirius utbildat alla spelare och ledare i hjärt- lungräddning. De hoppas att fler klubbar ska ta efter.

– Det är jätteviktigt och borde vara något för föreningarna, att ta ansvar för och lära ut. Det kan rädda liv, säger David Thorén.

– Kunskap gör skillnad, fastslår Olle Gabrielsson.

– Vad jag har lärt mig om livet? Att det kan ta slut fast man inte tror det. En frisk idrottsman som tränar fem-sex pass i veckan och är i fysisk toppform ligger plötsligt på sjukhus, i inte lika bra form. Det är svårt att ta in, säger Clarence.

Han utesluter spel i elitserien i vinter, men det spelar ingen roll. Han har redan vunnit sitt livs match.

Den utspelades den 26 maj, intill en skidbacke i Uppsala.

– Jag var hos en kurator ett par gånger, men det bästa för mig är att återgå till ett normalt liv. Det är bandy jag vill spela. Jag vill spela så högt upp jag kan, men tar ett steg i taget. Just nu är det skönt att bara vara med i omklädningsrummet, säger Clarence Wahman.

Text

Foto